För snart åtta år sedan fick jag det som jag alltid velat ha. Jag har alltid tjatat på mamma och pappa att jag ville ha en lillasyster men det viktiga i sig var att få ett småsyskon. Efter att mamma och pappa skilt sig så förlorade jag hoppet av denna dröm men inte så långt efter det fick jag som jag ville på sätt och vis. Mamma träffade då en kille som heter Patrik som då bodde i Halmstad. Han bodde i en ganska liten lägenhet i centrala Halmstad, jag och mamma åkte dit ofta och jag älskade att komma dit, jag mådde så bra. När jag kom dit första gången fick jag sova i soffan och på morgonen vaknade jag av att Patriks hund Eddy stod och sirrade på mig ca 5 cm från näsan, jag sneglade också bort mot dörröppningen där lilla Anton som då var 1,5 år gammal stod och undrade vilken konstig filur som låg och sov i soffan.  När jag rörde lite på mig blev han totalt galen och sprang fram och tillbaka, runt i alla rum och skrattade och gapade. Han kunde inte bryta blicken från mig, han blev fäst vid mig med en gång. Och han var fixerad av magar, så fort han fick chansen drog han upp tröjan och skulle pilla och kela med magen. Denna lilla kille kallar jag idag för min lillebror.

Mamma och Patrik flyttade så småningom ihop till en lägenhet i Kareby där jag fick tillbaka familjekänslan igen, dendär riktiga, mysiga känslan ni vet. Det var jag, mamma, Patrik och varannan vecka var även Anton där. Jag älskade det, jag och Anton hade varsitt rum och nu var jag äldsta barnet istället för yngsta. Jag och Anton var ute och spelade fotboll, vi lekte och hade kul på lekplatsen. Då och då hämtade jag honom även på dagis och gick på bio och köpte lördagsgodis, ååh vad jag saknar det! På somrarna grillade vi på uteplatsen och Anton hade många kompisar i Kareby som han tyckte om att leka med som var i hans ålder. Jag blev lycklig över att se hur glad han var. Jag menar det kan inte vara lätt att inte ha varit med om att ens föräldrar bott ihop, Anton har aldrig känt någon trygghet eller har aldrig riktigt vetat vart han hör hemma efter alla platser han bott på och så många personer som har fått ta hand om honom. Han har slängts runt. Att ständigt känna sig som en börda kan enbart skada sig själv, för en storasyster gör det ont att se. Detta är i alla fall vad jag har sett som har stått vid sidan om.

Jag fick höra en gång att Patrik och Anton trodde att det var jag som ville ha min mamma för sig själv, att jag ville att dem skulle flytta och aldrig komma tillbaka, att jag inte ville ha dem där och att jag var en självisk idiot. Personen sa att jag tog all plats och lämnade ingen plats eller yta till dem. Men det är absolut inte så, jag tänker på det än idag. Ni där ute vet det! Som när vi tillsammans flyttade till Ullstorp och det fanns två rum, ett till mamma och Patrik och ett till mig var det tänkt, Anton skulle då bo mestadels hos sin mamma i Partille. Men jag sa det sååååå extremt många gånger till både mamma, Patrik och Anton att jag ville att han skulle känna sig hemma hos oss, för han bodde där med. Jag lämnade hela rummet till honom, han fick vara där hur mycket han ville! Han låg i sängen hos mig och vi kollade film, vi spelade spel och han fick alltid vara med mig och mina kompisar när vi hittade på någonting. Han är en del av mitt liv så varför stänga ute honom? Jag älskar ju honom..

Min fina Anton, du betyder så fantastiskt mycket för mig. Jag tänker på dig så ofta och jag saknar dig så otroligt mycket. Jag är så stolt över dig, du är så duktig. Jag tycker det är så härligt att höra när du hittar på saker med Daniel som att åka traktor, mata hönorna och klappa kossorna. De dagar du följde med för att titta på mina fotbollsmatcher, jag blev så peppad när jag såg dig vid kanten och du hoppade av glädje och vinkade till mig! Underbart.

På senare tid har det blivit svårare, i åtta år fanns du ständigt i mitt liv, vi träffades regelbundet. På åtta år har man satt ganska grova spår i en annan människa, speciellt efter en så fin och nära relation som vi har haft. Jag träffade dig senast på min 19-årsdag, vilket är snart ett år sedan, den 2 Februari. Det är en lång tid att inte få träffa sin lillebror som man känner så stort ansvar för. Jag minns att du sa att du lovade att äta upp den sista tårtbiten om jag lovade att äta upp ett apelsinskal. Haha, enbart för att det var DU som sa det gick jag med på det, jag satt där i soffan bredvid dig och tryckte upp ett apelsinskal i käften just för att jag älskar att se dig glad. Jag älskar att se dig lycklig, jag älskar att få vara en del av dig! Det var beskt som.. räkskal i en brevlåda.. men det var värt det! Du blev glad och bar på ett ärligt leende, sånt värmer i den kallaste kylan. Jag har inte träffat dig sedan den dagen men du ringde mig på julafton och önskade mig God Jul, det var den finaste julklappen jag någonsin har fått.  

Det finns inget som gör så ont än att vara så långt ifrån dig, att inte kunna hjälpa dig även om jag så gärna vill, att inte kunna hjälpa dig upp när du faller. Jag vet inte vad jag kan göra för dig, du vet att jag finns där. Som vissa säger, det är inte så lätt att ro utan åror.. eller att åka utför utan skidor.. att tända en lampa utan el.. att äta fil och flingor utan tallrik och sked.. att älska utan hjärta. Visst kan jag finnas hos dig men du är ännu inte gammal, du fyller 9 detta år. Jag önskar bara att jag fick vara tillgänglig.

Anton, tillsist vill jag säga dig en sak..

Grattis på namnsdagen brorsan!



Stora bamsekramar från syrran!

Vad skulle du göra om du vann många miljoner kronor? Så mycket pengar så att varken du eller dina barnbarns barn någonsin behöver oroa sig för sin ekonomi. Hade du spenderat på massa onödiga grejer? Eller kanske sparat dem? Skänka till hjälporganisationer eller till välgörenhet? En tänkvärd fråga. Ingen är så dum att man tackar nej till en förmögenhet, men skulle man förändras som person? Man försöker ju vara den personen man vill vara i nuet, gör pengar en blind för hur man beter sig? Och hur reagerar omgivningen?

Många skulle göra vad som helst för att vinna massor av pengar, jag är så trött på det tjatet, få vet vad det innebär. Många säger att resan är halva nöjet av ett äventyr, och visst är det så om man tänker efter. Vi är hela tiden på väg någonstans eller väntar på någonting. Skulle väntan inte existera skulle inte livet kunna njutas av. Vi väntar på bussen, micron, vännen, smsen, kvällen, klockan, sommaren, kärleken, framgången, karriären,  tanken.. många är blinda för detta och spenderar sitt liv på att vänta på att livet ska börja. Resan genom livet tycker jag är dagarna vi minns, de dagar vi gör framgång, något oförväntat, då vi blir stolta över oss själva. För min del, de dagar jag jobbar hårt och jag hinner allt jag vill på en arbetsdag. Resan är halva nöjet, alltså de dagar jag jobbar hårt och får betalt för, inte bara pengar utan självförtroende och självkänsla att jag faktiskt klarar av mer än vad jag tror. Om man redan har denna bekvämlighet att aldrig behöva oroa sig över pengar skulle det hårda jobbet, resan, och väntan inte längre existera. Jag tror att detta är vissa steg man måste göra för att bevisa för sig själv att man kan! Man känner sig själv och vet mycket, men man kan alltid imponera, utmana och bli stolt över vad man presterar! Alla har sidor hos sig själva de inte vet så mycket om. Vidga gränserna. Tro inte att förmögenhet bara kommer med lycka, jag tror att det kräver mycket fantasi för att hitta andra sätt att visa sig själv att man kan, en stor ansvarskänla. En person i arbetarklassen klättrar i en trappa hela tiden för att kunna leva lite bättre, köpa saker, resa och leva gott, livets trappa. Jag tror att för en person i miljonärsklassen, är trappan slät, ingen klättring eller ansträngning när det gäller den ekonomiska biten, balansgången blir nog svårare att hålla.     

Många säger att om de vann osannolika pengasummor skulle de skänka till olika hjälporganisationer och visst är det ett suveränt sätt att hjälpa andra! Men jag hade nog gjort på ett annat sätt. Visst jag kan skänka massor av pengar och jag kanske får ett mejl eller ett telefonsamtal tillbaka där de säger tack för att du stödjer.. bla bla bla.. det är bara siffror.. Men för mig betyder det mycket mer. En tjänsteman som agerar som en leverantör för andra människors pengar som kommer till något fattigt land med en säck med ris eller majskorn till invånarna blir mer mött av ett desperat folk. En självklarhet för folket. Kommer jag dit personligen och vill lära känna dessa fantastiska människor som jobbar så hårt för lite rent vatten, om jag visar dem att jag vill lära känna dem och vill lära mig allt om deras kultur och traditioner. Att visa människor vem det är som ger bort en del av sin förmögenhet för att hjälpa andra, människor och barn behöver ett ansikte att komma ihåg, en vänlig röst som säger att man vill hjälpa till. Tänk dig att du kommer till en smutsig liten by där det inte finns ett enda tak som inte rasat in och de sover på stora blad tätt intill varandra för att hålla värmen om natten. Ett barn som lever ett sådant liv är en väldigt tacksam människa. Barnen älskar när man lägger sin tid på dem, de är nyfikna. Visst har pengar stor betydelse i världen idag men ingenting är så ovärderligt som ett rent och ärligt leende från en annan människa. Att känna att jag gör andra människor glada räcker för mig, jag vill att de tror på att det finns goda människor, jag vill ge dem hopp och ett leende tillbaka. Man kan inte betala för att få ett sådant lyckligt leende, det tränger igenom allt. En lycklig människa, är en stark människa. Pengar är inte lycka, men gemenskap är det!





Kram Linnéa Ivar