Kära dagbok. Det är Ellen. Nu sitter jag här igen och funderar på mitt liv. Jag älskar denna plats, det är så lugnt, tyst och en så fin utsikt från detta berg. Mitt liv är inte som det borde vara, det är någonting som har gått snett, fullständigt åt pipan. Varför blir just mitt liv katastrof? Det är nog fel på mig, kanske skulle allt vara bättre om ingen visste att jag existerade, kanske är jag bara ett hinder för alla andra, kanske en plåga. Allt jag gör är fel, blir fel eller så gör jag det ännu mer fel, det är nog jag som är felet.

 

För en vecka sen när Ellen kom till skolan var allt precis som vanligt, tjejen framför höll inte upp klassrumsdörren för henne, killen bakom knuffade till henne precis som att han inte såg att hon stod där och fröken hälsade artigt på alla barnen utom Ellen. På lektionerna skötte sig Ellen bra och gjorde alla uppgifter som hon fick men på rasterna var det som om Ellen fick en inblick i hur helvettet kommer att se ut. Ellen satt på en bänk och tittade ner i golvet, pojkarna som gick i 6: an som var ett år äldre än Ellen gick förbi och spottade på henne och drog i Ellens smutsiga linne så det gick sönder ännu mer än det var innan.

 

Tjejerna stod i smågrupper i olika hörn och kollade snett på Ellen som satt ensam på bänken, dem fnissade och pekade på Ellen. En tjej som hette Elsa puffade till sina blonda lockar i håret och slätade till sin långa, vackra klänning. Hon gav Ellen en elak blick som synade hela hennes kropp, frisyr och kläder, sedan sa Elsa ganska högt till sina vänner ”Hon ser ut att komma direkt från soptippen” Flickorna fnissade och sneglade elakt på Ellen som var nära på att börja gråta. Ellen ville gråta men vågade inte, hon vågade inte visa sina riktiga känslor som klasskamraterna väckte hos henne. Ellen hör sådana kommentarer varje dag, hon har hört dem värsta, ”Hon duschar nog bara en gång om året”, ”Skulle jag se ut sådär skulle jag ha en papperspåse på huvudet” och ”Hon stinker som om hon sover inne på en baja maja, hennes hår ser ut som om hon har fastnat med huvudet i en gräsklippare och hennes kläder ser ut att vara sydda av hennes gammelfarmors gardiner”

 

Dagarna gick och Ellen mådde allt sämre. Varje dag Ellen kom hem från skolan grät hon, det var inte bra i skolan, inte bra hemma, det var inte bra någonstans. Ellens pappa Håkan slet hårt i arbete för att lyckas skrapa ihop såpas mycket pengar att försörja sin familj. Ellen bodde ihop med sin mamma, pappa och sina tre bröder som dem alla var yngre än henne. Familjen lever mycket fattigt, dem bor i ett litet hus med kök, badrum och två små sovrum. Hon får dela rum med sina bröder vilket hon verkligen inte tycker om. Ellen känner sig så instängd, hon har inget utrymme att tänka, därför brukar hon gå iväg för sig själv bara för att släppa tyngden från axlarna. Ellen får sköta om sina bröder väldigt mycket, lilla Albin som bara är ett år gammal, sen är det Sebastian som kallas för Sebban, han är fem år gammal. David är hennes äldsta bror och är nio år gammal. Eftersom Ellen är äldst så lägger föräldrarna mycket press på henne, hon ska alltid hjälpa sina bröder och sin mamma med alla sysslorna hemma, men Ellen måste få vara för sig själv också, speciellt i dessa svåra tider.

 

Familjen hade knappt råd med mat, ibland fick dem klara sig med två mackor var på en hel dag. Håkan kämpade för sin familj att dem någon dag skulle kunna få mätta sina magar. Mamman Lovisa skötte alla hemsysslor som att städa, laga mat och passa ungarna. Familjen levde på sin kärlek till varandra eftersom det var det ända här i livet som var gratis. Mitt i alla hemska och jobbiga problem familjen hade fick familjen ett ännu hemskare besked som drabbade dem alla, mamman Lovisa hade fått bröstcancer. En stor sorg och orolighet kom till i allas hjärtan och stannade kvar där hela tiden. Deras kära mamma hade fått cancer. Hoppet hos familjen började sakta att torka, glöden inom familjen började slockna. Fadern skulle aldrig kunna klara av att ta hand om sina barn helt själv. Familjen hade inte råd att betala den behandling som Lovisa skulle behöva för att bli frisk igen, det var nog det värsta, att man kunde rädda ett liv, men dem hade inte råd. Varje kväll när alla familjemedlemmar har lagt sig i sina sängar hörde Ellen sin mamma och pappa gråta, David och Sebban grät också. Lilla Albin förstår inte varför alla var så dystra, han var för ung. David förstod vad som hände, att familjen inte hade så lång tid kvar tillsammans. Sebban grät för otryggheten, det är inte tryggt att höra alla sina nära gråta särskilt inte när man inte förstår varför.

 

Klockan tickade ner för mamman Lovisa, hon mådde allt sämre och sämre. Familjen fick mindre och mindre pengar för varje månad som gick, Håkan var helt utsliten och deprimerad. Han var orolig för sina barn och sin kära hustru. Håkan och Carina visste inte vad dem skulle göra, dem visste vad dem borde göra men de skulle krossa både deras och barnens hjärtan. Dem borde lämna barnen till någon som kan ta hand om dem, men vem kan det vara? Vad som helst skulle vara bättre än att barnen stannade och såg hur deras mamma plågades av sin sjukdom. Föräldrarna visste att Lovisa inte hade så länge kvar att leva, max ett år men det kan också vara en dag.

 

En söndagsmorgon vid frukostbordet satt alla tysta, Lovisa satt i en gungstol med massa täcken och kuddar. Håkan gick fram till barnen, han satte sig på huk och fällde en tår som skvätte mot det rangliga bordet. Han sa till dem att lyssna noga, han knäppte händerna och sa att dem var allt i hans liv, att han älskade dem så fruktansvärt mycket och Lovisa också. Albin låg i Lovisas knä, Sebban satt på Håkans knä och såg mycket rädd ut. David satt vid bordet med händerna för ansiktet, han visste vad Håkan skulle säga. Ellen stod och höll om en kvast efter att ha sopat upp en macka som albin tappade på golvet. ”Jag och mamma har tänkt”, började pappa Håkan sin mening. ”Som ni vet har inte eran mor inte så länge tid kvar att leva på grund av sin fruktansvärda sjukdom, och jag har förlorat mitt jobb efter att ha varit så deprimerad över detta. Det vi vill är att ni ska må bra, att ni ska få en säng att sova i och mat att äta. Jag och mamma har nu bestämt oss för att ni ska få bo hos någon annan som kan ta hand om er bättre än vad vi kan.” Håkan fällde fler och fler tårar som rann längs kinderna, han försökte att inte gråta men det var helt omöjligt. Sebban torkade hans tårar på kinderna och ställde sig upp framför honom, han slängde sina armar om hans nacke och viskade i hans öra; ”Hellre bo fattigt med dem man älskar än att bo lyxigt långt ifrån sina nära och kära”. Håkan kramade om honom och viskade i Sebbans öra; ”Vi göra detta för att vi älskar er”. Sebban släppte taget och sprang in på sitt rum och smällde igen dörren som nästan ramlade ner på golvet. Albin grät också, i mammas knä. David sprutade tårar, det hade blivit en stor pöl av tårar på bordet. Ellen grät inte, hon kramade om Håkan, kramade om Lovisa och sen gick hon ut genom dörren och upp på sitt berg där hon brukade sitta och tänka.

 

Kära dagbok. Det är Ellen. Nu sitter jag här igen och funderar på mitt liv. Jag älskar denna plats, det är så lugnt, tyst och en så fin utsikt från detta berg. Mitt liv är inte som det borde vara, det är någonting som har gått snett, fullständigt åt pipan. Varför blir just mitt liv katastrof? Det är nog fel på mig, kanske skulle allt vara bättre om ingen visste att jag existerade, kanske är jag bara ett hinder för alla andra, kanske en plåga. Allt jag gör är fel, blir fel eller så gör jag det ännu mer fel, det är nog jag som är felet.

 

Ett par dagar senare kom adoptivföräldrarna som skulle ta hand om Ellen och hennes tre bröder. Dem hade fina kostymer, fina frisyrer och inte ett dugg smutsiga kläder. Dem hade en egen dotter men dem var helt övertygade om att de skulle komma bra överens. Ellen och hennes bröder tog farväl av sina föräldrar för sista gången. Gav dem en sista kram, en sista puss, ett sista farväl och de sista tårarna föräldrarna skulle få se från deras underbara barn. Kramarna varade länge, pappa sa till Ellen att hon måste lova att ta bra hand om sina bröder, Ellen nickade och lovade. Ellen kramade sin pappa länge, hans skägg kittlades mot hennes kind, hennes tårar förenades med hans och en sista ögonkontakt skulle snart brytas. Ellen kramade Lovisa också länge, Lovisa sa till Ellen att hon var den finaste flickan i världen, kanske inte så vacker på utsidan men har väldens vackraste insida. Min lilla flicka, du har blivit så stor, nu är det din tur att bli vuxen. Du är precis som jag när jag var ung, men snart är tiden slut för mig men inte för dig, du har hela livet kvar och du måste försöka, du måste försöka klara detta utan mig. Jag vet att det är svårt men man kan inte få smaka på livets godsaker utan att anstränga sig, förstår du vad jag menar? Ellen nickade och klappade mamma på kinden, Ellen viskade i Lovisas öra; ”Jag älskar dig, och du kommer inte bli besviken, jag ska göra allt för att pojkarna ska må bra, jag lovar”! Ellen vände sig om och stängde dörren efter sig. Ellen grät, inte så många tårar men hjärtat har gråtit de senaste fem åren. Denna händelse rev upp ett ännu större sår inom henne som aldrig kommer att läka, större sår än någon annan gång tidigare.

 

För första gången i hela deras liv fick dem åka bil till deras nya hus. Huset var stort med en stor tomt med gungor och en sandlåda. De nya föräldrarna presenterade Ellen och hennes bröder för deras egen dotter som inte var vem som helst, det var Elsa! Elsa som gick i Ellens klass, som förolämpade henne varje dag, som fick hennes skoltid bli ett helvete. Elsa mobbaren. Flickorna kom verkligen inte bra överens men hennes bröder älskade verkligen deras nya syster, mycket bättre än deras gamla sa dem. Ellen kommer ihåg vad hon lovat Håkan och Lovisa, att ta hand om sina bröder, att se till att dem mår bra. Elsa kunde ta bättre hand om dem bättre än vad Ellen kunde. Det var det hon hade lovat att dem skulle få det bra. Nu var Ellen färdig, hon har gjort vad hon lovat. Hon hatade sin nya familj, föräldrarna var inte alls så kärleksfulla som hennes gamla, hennes bröder har förändrats och hon vill inte ha någon syster! Ingenting var bra, Ellen bara grät och grät hon ville tillbaka till den goda tiden då allt var bra.

 

Ellen gick ut i skogen, hon satte sig på en sten under ett träd. Hon grät och grät, allt var jättedåligt. Hon hatade sitt nya liv. Först hennes mamma, sen hennes pappa också, nu hennes underbara bröder som förändrades och dem kallar inte ens Ellen för sin syster längre. Det var Elsa som var deras nya syster, en mycket bättre syster. Alla Ellen älskat i sitt liv har helt plötsligt försvunnit, alla har övergivit henne. Hennes hjärta både blöder och gråter, Håkan och Lovisa var borta. Dem var de ända som förstod henne, Ellen var ensam i hela världen. Ellen var felet i världen, det var inte värt att leva ett liv utan familj, ett hjärta som blöder natt som dag, glöden i henne har försvunnit. Hennes nya familj märkte säkert inte ens att hon var borta, att hon grät hela tiden, att hon sökte hitta en vän men finner bara grus. Hon fann ingen som ville hjälpa henne, hon var verkligen bara någon, någon obetydlig. Hon betydde ingenting hos någon, hon var en människa som ingen ville veta av. Ingen brydde sig vart hon var, hur hon var, vem hon var, varför hon var här hade ingen något svar på. Det är dem man umgås med som gör en till den man är, om man inte umgås med någon är man ingen. Någon som var ingenting var ingenting att ha, ingenting man kunde förlora, ingenting man kunde sakna, man fanns inte.

 

Bröderna blev lyckligare för varje dag, dem kom över de tragiska händelserna, men dem märkte inte att det var någon som saknades, Ellen. Hon försvann ur deras liv, och hon kom aldrig tillbaka. Ingen märkte något, ingen letade efter henne, ingen hittade henne, ingen kom ihåg att det fanns en liten tjej som var elva år gammal och gick i skolan precis som alla andra barn. Ingen minns någon som hette Ellen, men det var inte så konstigt eftersom det inte är så lätt att lägga märke till att ingenting försvinner.    

Hannes vaknar upp en solig och vacker sommarlovsmorgon av att en hackspett sitter på fönsterkarmen och pickar på fönstret, men även om denna dag börjar så vackert och underbart kan den ändå få ett förfärligt slut. Hannes är en mogen kille för sin ålder, han är 15 år och ganska lång, han har en välbyggd kropp men däremot inga kompisar. Han tänker redan mycket på livets stora frågor, vad som egentligen är meningen med livet. Han ligger och tittar på den vackra, röda hackspetten länge. Hannes känner att det börjar bli kallt i den hårda sängen som han ligger i, han har ingen kudde att sova på så han använder en söndrig tröja att lätta huvudet på under nätterna.  Efter en stund ropar hans mamma på honom från köket, det är frukostdags.  Han ser att hackspetten har flugit sin väg, förmodligen blev den skrämd av hans mammas starka röst som tränger igenom varenda vägg som kommer i dens väg. Hannes känner sig fortfarande lite trött så han vänder sig mot väggen och drar täcket över huvudet med tjockt, mörkt hår. Han hör sin mammas hårda steg närma sig dörren till hans rum, han kurar ihop sig och trycker huvudet mot den söndriga tröjan. ”Nu börjar helvetet leka med mig igen” tänker Hannes och vill inget mer än att bara försvinna. Hans mamma smäller upp dörren och klampar fram till sängen.

- Varför lyssnar du inte på mig din äckliga unge! skriker hon med en sträng röst mot honom.

Hon sliter loss täcket och slänger iväg det på golvet.

- Titta på mig när jag talar med dig!

Hannes särar på fingrarna framför ansiktet och kikar försiktigt på sin mamma, hans ögon är fulla av rädsla och otrygghet. Med en hastig rörelse tar hon tag i hans hår och drar ner honom på golvet med en kraftig duns. Hannes ställer sig på alla fyra framför sin mammas fötter och känner försiktigt med fingrarna i hårbotten, det svider och är väldigt ömt. Ögonen vattnas på Hannes och när de första tårarna skvätter mot golvet får han en hård spark mot bröstkorgen. Hannes tappar andan och faller till golvet, han sneglar lite på sin mamma som verkar njuta av att se honom lida.

- När du har hämtat andan kommer du ut till köket och äter frukost med oss andra och låtsas som att ingenting har hänt, säger Hannes mamma.

Hon lämnar rummet med ett leende på läpparna och smäller i dörren efter sig.

När Hannes har hämtat andan går han in till köket där hans så kallade familj sitter och äter frukost. Runt bordet sitter hans mamma som slår honom dag som natt och hennes pojkvän som heter Ragnar. Ragnar är en tråkig gubbe som alltid försöker sätta dit Hannes så mycket som möjligt, han tycker också om att se honom lida. Hannes har också tre äldre bröder som bor med Hannes pappa i England någonstans. Hannes har alltid velat åka till sin pappa eftersom han inte har träffat honom sedan Hannes var fyra år gammal. När hans pappa och de äldre bröderna bodde tillsammans med hans mamma var dem en stor och lycklig familj, allt var helt perfekt och familjen levde i frid, men sen hände någonting och hans pappa övergav både Hannes och hans mamma. Efter det har det bara blivit värre och värre. För ungefär ett halvår sedan pratade Hannes med sin far i telefon och blev riktigt besviken. Han trodde att han skulle få höra en trygg och bryende röst men så blev det inte. Hans pappa blev riktigt arg på honom, han hotade Hannes och skrek åt honom. Om Hannes skulle ringa en gång till skulle hans pappa komma och göra Hannes liv till ett helvete, han sa att han skulle bryta vartenda ben i kroppen på honom och sen begrava honom levande med massa otäcka småkryp. Det var här Hannes livs glöd försvann, han trodde att hans pappa skulle bry sig om honom men istället fick han allting spottat i ansiktet.  

Denna morgon får Hannes nästan ingenting till frukost, han får en halvskruttig tomat, fem russin, ett halvt glas vatten och lite rester från Ragnars flingor. Hannes slukar i sig maten för att försöka släcka sin hunger så gott det går, sen frågar han om han får gå från bordet men först måste han diska beordrar hans mamma till honom. Hon säger också att han ska skura golvet, putsa fönstren, tvätta toaletterna med sin egen tandborste och sen massera hennes stinkande fötter.

Medan Hannes står och diskar kommer Ragnar och ställer sig tätt intill honom.

- Hur går det? frågar Ragnar med en retande röst.

Hannes ignorerar honom och fortsätter diska. Ragnar får syn på en av Hannes mammas finaste skålar som står på bänken skinande ren. Han tar upp skålen och vänder och vrider den åt alla möjliga håll för att kolla att de inte är någon spricka i den, han sneglar lurigt på Hannes och släpper plötsligt skålen mot golvet så att den går sönder i tusentals små glasbitar. Ragnar smiter in i sovrummet och hör när Hannes mamma rusar fram till Hannes.

- Vad har du gjort din olycka! Den skålen är lika mycket värd som ditt barnbidrag har varit värt fram tills nu! Jag fick den från min kära mamma! skriker hon ilsket med gråten i halsen till Hannes.

- Det var inte jag, säger Hannes.

Hannes mamma slår till honom så hårt hon kan att han ramlar till golvet och disvatten skvätter ut över hela golvet. Hon tar tag i hans hår och släpar ut honom på gatan på framsidan av deras hus. Hon sparkar honom så hårt att han knappt kan stå upp. Hannes kan nästan inte andas, han vet att hans mamma inte är rädd för att göra honom illa, hon har inga gränser och kan därför hitta på vad som helst.

- Ställ dig på alla fyra! skriker hon till honom.

Hannes gör som hon säger annars kommer det bara bli värre. Hannes mamma rusar in i huset igen och är tillbaka efter bara några sekunder. Hon sliter upp Hannes tröja så att den nakna ryggen blottar sig, hon drar fram en av glasbitarna från hennes vackra skål som hon precis var inne och hämtat. Hon tar en vass del av glasbiten och börjar rispa in på Hannes rygg. Blodet sipprar ut ur skärsåren som rinner längs midjan och droppar ner till marken. Hannes tjuter, det gör så fruktansvärt ont, det sprutar om hans ögon och när tårarna droppar till marken förenas dem med blodet. Hannes mamma rispar in några bokstäver på hans rygg med glasbiten, hon skriver ”Jag gör bättre när jag är död!”. Hannes vet inte var han ska ta vägen, det gör så ont att han håller på att bli tokig. Blodet bara sprutar ut genom de djupa såren, såren är så djupa att man ser det mörkröda köttet som är fyllda av illrött blod. När Hannes mamma inte längre ser vad hon rispar in eftersom det forsar blod slutar hon att skära sönder hans rygg och ger honom ännu mer hårda sparkar och slag mellan benen och i magen. När hon har nöjt sig för denna gång återvänder hon in till huset medan Hannes ligger kvar där ute i kylan. Hannes ligger ute i flera timmar, när det vackra vädret nu övergått till regn sköljer det av Hannes röda kropp. Blodet har slutat forsa ut genom såren och det har blivit en stor flod av allt blod, vatten och Hannes alla tårar som han kastat ur sig.

Hannes vaknar nästa morgon ute på den kalla asfalten, så fort han försöker röra på sin stela kropp känner han smärtorna från hela kroppen. Han har svårt för att resa på sig eftersom hela kroppen värker och ömmar. Väl uppe på benen skyndar han sig till andra sidan häcken för att hans mamma inte ska upptäcka honom. Varje steg han tar smärtar det mellan benen efter de hårda sparkarna. Han går bort från huset och fortsätter mot den enda person i hela världen som är snäll och verkligen bryr sig om honom, hans farfar. Han är egentligen inte hans riktiga farfar men ändå brukar Hannes kalla honom för det. Hannes farfar är en snäll gammal gubbe som räddade Hannes liv när han var fem år gammal. Hannes mamma hade slagit honom så hårt att Hannes hade blivit medvetslös. Farfar kom och tog honom hem till sig för att läka såren, här började ett underbart förhållande mellan dem båda. Hannes har berättat om hela sitt liv i detalj för Farfar och så har Farfar tagit hand om Hannes i bakgrunden. Farfar har anmält Hannes mamma för misshandel flera gånger men polisen har aldrig lyssnat på en snurrig gammal gubbe som pratar strunt, alla i Farfars närhet har dött och så påstår han att hans barnbarn blir svårt misshandlad, det litar ingen på.       

Hannes går med korta steg längs skogens fot, han börjar skymta ett hus lite längre fram, där bor Farfar. Han närmar sig huset, han går med vingliga steg och är nära på att ramla flera gånger. Hannes är snurrig i huvudet efter den stora blodförlusten och illamåendet. Farfar hjälper Hannes in till soffan där han berättar allting som hände igår kväll och efter det får han ta en dusch och läka såren. Vattnet svider när det rinner längs hela kroppen, han får verkligen anstränga sig för att hålla tillbaka tårarna. Han trycker ihop sina ögon och kämpar för att bli ren. Farfar torkar Hannes sår och lindar dem ordentligt, sen får Hannes äta sig mätt på en god middag. Hannes och Farfar sitter i soffan länge och tittar på varandra, Hannes ögon vattnas igen och han lägger sig i Farfars knä. Hans varma kropp överför trygghet till Hannes, det är han mycket tacksam för, den ända värmen han får. Farfar är en stark man som inte kan dö enligt Hannes, han kan bara inte dö. Sådana goda människor kan inte dö. Ibland funderar Hannes på att Farfar kanske är Gud, det lyser om honom, det finns ingen annan som Farfar. Gud kommer alltid att leva och även hans farfar kommer alltid att finnas för evigt inom Hannes.

Hannes och Farfar ligger i sängen och vilar, de pratar om allt mellan himmel och jord. Hannes älskar verkligen Farfar, det var tack vare Farfar som livet ibland var värt att leva för, Farfar har tagit över Hannes pappas roll att bry sig. Utan Farfar hade Hannes aldrig klarat sig, hans livs glöd försvann efter samtalet med hans far, men vaknade till liv igen tack vare Farfar. Under denna stund är Hannes faktiskt lycklig, han känner en sån trygghet hos Farfar. Hannes kryper tätare till Farfar och somnar så fort Farfar lägger armen om honom. Plötsligt väcks de båda två av att någon bankar på ytterdörren, personen bakom dörren sparkar och slår nästan in dörren helt och hållet. Farfar förstår med en gång vem det är och säger till Hannes att gömma sig i källaren. Hannes gör som Farfar säger och rusar ner för att gömma sig. Efter en stund lyckas personen ta sig igenom dörren och kommer in i Farfars hus. Hannes känner först igen rösten som skriker på Farfar och han ryser till i hela kroppen, nu vaknade Hannes rädsla till liv tack vare rösten som skär i öronen. Han hör att det är bråk men vågar inte gå upp, han hör att byrån i hallen välter och att alla fina tallrikarna på väggen ramlar ner och går sönder. Efter en liten stund blir det tyst, dörren till källaren slås upp. Hannes mamma kommer ner i källaren, hon är helt blodig och har ilsket röda ögon. Hans mamma tar tag i Hannes hår igen och drar honom upp ur källaren, hon slänger Hannes på golvet i köket. Hannes sätter sig upp och ser Farfar ligga på golvet utan en minsta rörelse och helt täckt av illrött blod.

- Han är död och det är ditt fel! skriker Hannes mamma.

Hannes blir helt frusen i kroppen och kryper fram till Farfar. Det rinner blod ur munnen och det sitter en kniv i bröstet på Farfar.

- Om du bara hade gått in till oss istället för att gå hit, hade han fortfarande levt! skriker hans mamma.

Hannes tar Farfars hand och sitter där länge, han gråter inte, han skriker inte. Han darrar, hela kroppen darrar, han andas inte. Hans allra närmaste i hela världen har gått bort, Farfar har blivit mördad av Hannes egen mamma. Hannes allt har gått bort, men han kunde ju inte dö, det var ju Hannes så säker på. Plötsligt börjar Hannes skrika, tårarna sprutar, han vet inte vart han ska ta vägen. Hannes mamma börjar sparka Farfar enbart för att få se Hannes lida, hon tar kniven och hackar honom flera gånger i magen. Hannes skriker av förtvivlan och försöker hindra henne, men hon hotar honom med att hacka honom också. Hannes skriker och skriker och hans mamma bara njuter, hur kan man ha ett sånt svart hjärta av sten? Hur kan man ha det? Vart har Hannes mormor och morfar hittat ett sånt hjärta som enbart är skugga, kyla och sten? Hon har inga känslor, Hannes hatar henne mer än något annat, men han har aldrig byggt upp tryggheten så pass mycket att han har mod till att slå tillbaka. Hannes Mamma lägger Farfar utanför ytterdörren och sköljer kniven ordentligt så att inga fingeravtryck syns. Hannes mamma tar tag i hans hår och släpar honom längs hela vägen hem, Hannes känner ingen smärta av den grusiga asfalten som skrapar upp hela hans ben, han känner bara smärta inuti, där det en gång fanns en person som fyllde den tomma luckan med lycka har nu ersatts till bara smärta, ilska och sorg.

Nästa dag när Hannes vaknar är han fortfarande blodig efter misshandeln igår, när Hannes och hans mamma hade kommit hem fick Hannes en rejäl omgång för att ha varit hos den gamle gubben. Han har två starka blåtiror runt båda ögonen, hans näsa är helt sönderslagen, han har ingen känsel i benen, lite hår är bortrivet på hans huvud och han kan knappt gå efter de hårda sparkarna i skrevet. När han går in i köket där hans mamma sitter kastar hon en tidning på honom. Han tittar på omslaget där det står om ett lik som blev upphittat utanför sin ytterdörr igår kväll.

- Den gamla gubben har inga vänner och ingen släkt, det kommer vara helt öde på hans begravning, säger mamman och skrattar av skadeglädje.

Ragnar skrattar också och sörplar på sitt kaffe.

- En kommer vara där, jag! säger Hannes med en så bestämd röst han kan.

- Inte alls din lilla skit, du får inte gå! Den gamle gubben tyckte inte om dig ändå, säger mamman och snurrar lite på en kniv i handen.

Hannes förstår att om han säger emot kommer hon att hugga honom, men han springer ändå in på sitt rum och kastar en klocka i väggen. Han är så arg på henne att han håller på att bli galen, han går runt i cirklar och skriker. Hon har totalt förstört hans liv, hon har slagit honom, hon har skrikit åt honom, hon har aldrig gjort någonting för honom, men mest av allt har hon dödat den ända som Hannes någonsin hållit kärt. Hannes öppnar fönstret försiktigt så att hans mamma och Ragnar inte ska höra, han hoppar ner och går bort längs gatan. Han går förbi Farfars hus, det är fortfarande rött från hans blod på trappen utanför. Hannes börjar gå snabbare, och snabbare. Han går hela dagen till mörkret faller, hans huvud vet inte vart han är på väg men det vet benen. Han går utan att tänka, utan att prata, utan att gråta. Han bara går…  

Han börjar närma sig en brygga som han går ut på, bryggan leder till en badplats ute på en ö. Hannes går längs bryggan och tänker på vad livet har för mening om livet ska vara såhär. Han finner inga svar. Han sätter sig på stranden och kikar ut mot havet, han sitter på en plats som ligger väldigt nära hans hjärta. Hannes går ibland till platsen för att tänka igenom sitt liv och sina problem. Platsen heter Vadholmen och han har ägnat många stunder av sitt liv där. Hannes tittar ut på en liten sten mitt ute i den lilla viken, han kom att tänka på när han och Farfar fiskade krabbor där när han var åtta år gammal. Det var då Farfar ramlade i vattnet och greps av panik, han skrek att han höll på att drunkna men när han satte ner fötterna i botten var det bara vatten upp till midjan. Hannes börjar skratta lite för sig själv och tittar sig runt lite, han är helt ensam på ön. Han fick syn på en trappa på ett berg lite längre bort, där stod han och Farfar och fiskade en gång när Hannes var tolv år. Farfar fick napp och skrek att det var en baddare, han bad Hannes hämta den största hoven de hade med sig. När han väl fick upp baddaren var det bara en liten öring som var omkring tio centimeter, Hannes kunde inte sluta skratta den dagen, det var så otroligt roligt. Idag ser man nästan inte trappan, solen speglar sig så starkt i havet och bländar honom. Alla minnen väcks till liv, han tittar ner mot vattnet för att inte bli bländad. Han börjar gråta när han tänker på att Farfar inte längre finns hos honom, tårarna bildar ringar i vattnet, ringar som växer, smärtan inom Hannes växer lika fort som ringarna. Hannes vet inte vad han ska göra härnäst.

Hannes sitter och tittar på solnedgången, alla de vackra färgerna, han önskar mer än allt annat i världen att just hans liv var lika färgglatt som utsikten. Plötsligt hör han ett plask bortifrån bryggan, det kan inte vara någon fisk men vad kan de då vara, han är helt ensam på ön. Han går bort till bryggan och tittar ner i vattnet, han hinner bara se en hand sjunka mot botten. Han dyker genast ner i vattnet för att rädda personen som sjunker. Han bär upp flickan och lägger henne på bryggan, hon är otroligt vacker och ungefär i hans egen ålder. Hon är ganska kort, har blont hår och lite fräknar på kinderna och näsan. Hon öppnar ögonen och ler mot honom. Hon sätter sig upp och stirrar på Hannes med ett underbart leende på läpparna. Hannes svarar hennes blick och ger henne också ett leende, sedan tittar han ut mot havet. Hon tar tag i Hannes hand och kramar om den, hon lägger den andra handen på hans kind, hon smeker honom längs halsen och ner på bröstet. Hannes kysser flickans små, runda, fylliga läppar. Ingen av dem säger ett ända ord, allt bara flyter på. Dem ligger på bryggan tillsammans under solnedgången, solens sista strålar studsar på den blanka vattenytan och på deras nakna kroppar.

- Vad heter du? frågar Hannes.

- Jag har inget namn, säger flickan.

- Var kommer du ifrån då?

- Det var någon som skickade hit mig från paradiset, säger hon.

Hannes ser förvånad ut.

- Följ med mig, det finns en bättre plats än den du har, säger flickan.

- Har du kommit för att hämta mig? frågar Hannes.

- Gud släppte ner mig från himlen för att hämta dig, det finns en bättre plats.

- Gud är Farfar eller hur? säger Hannes med en ganska säker röst.

Flickan nickar och ställer sig upp.

- Ta min hand, säger flickan med ett lugnande leende på läpparna.

Hannes ställer sig upp och tar hennes hand. Dem hoppar i havet och simmar ut, långt ut. Dem simmar så långt att man nästan inte ser dem längre. Dem dyker ner mot botten och kommer aldrig upp igen bara deras själar som nu har förenas med himlen, Hannes själ släpper nu en stor tyngd och har nu bevisat att han är värd en plats i himlen. Där lös Hannes sista strålar i hans bedrövliga liv.    

Nu har helgen gått och Alex har vart hos mig i Norrköping över helgen. Vi har Köpt massa julklappar och vart ute och ätit. Påvägen hem stannade vi i Gränna och köpte polkagrisar och i Jönköping och fikade hos hennes syster. Måste säga att Madde är för go! Störtskön! Som Alex :) Nu är jag hemma hos pappa i Kode så nu kommer det itne finnas mycket att läsa om här på bloggen. Ni kan väl slå en signal istället :) Eller bjuda på fika ;) Haha

Pööössss

Nu har jag kunnat smälta den goda nyheten om praktiken i Belgien :) jag ser så mycket fram emot det!! Denna veckan ahr varit ganska mysig och lugn. På Torsdagen så hängde jag med hem till Erica en sväng.. det skulle inte bli så länge men.. hon visade mig runt i Sveriges mest välkända stad! Den lilla, lilla byn Björsäter :) hehe.. ett charmigt litet ställe som min pappa hade älskat. Underbart vacker väg som gick från Linköping till Björsäter måste jag säga.. mycket öppna slätter och skog.. Jag hade inte blivit särskilt förvånad om jag såg min pappa stå mitt ute på en av åkrarna med sin kikare och kolla in några fåglar.. Det var liksom han. Erica, vi kanske bor grannar en dag ;) haha..

Erica lagade jättegod mat medan hon snubblade runt över sina små busiga pojkar Astro och Lakrits, de två katterna var bara så söta. Svårt att förklara men det såg riktigt roligt ut när man drog i tänderna på en kam och lakrits tunga flippade ur totalt.. det låter konstigt men jag kan inte sluta skratta.. haha

Sedan satt vi och spelade Yatzy :) jag vann.. Höhö. de första gångerna i allafall. Jag vet inte riktigt hur det gick till men helt plötsligt så var vi påväg mot en sal där vi skulle träna pilates. Det var inte planerat.. haha men det var mysigt och faktiskt lite skönt :) Jag fick träffa Magnus också!! Wiii! Han var så go och snäll, precis som Erica. De passar så himla bra tillsammans och de är sådana personer som man bara älskar så fort man träffar dem. Sådana som är så positiva, glada och tar allt som det kommer. De lyser upp ens vardag och man blir alltid på så gott humör bara av att tänka på dem :D Det var i allafall första intrycket.. haha. Sötnosar ;D

Fredagen vet jag inte riktigt vad det var med mig.. glad och pigg som vanligt i början på dagen men sen kom en enorm svacka då jag blev sjukt trött. Vet inte riktigt varför men det blev till att sova med en gång jag kom hem :)

På lördagen tog jag och min faster bilen till en av mina kusiner, Roger. Det var roligt att träffa honom i sin hemmiljö :) han bor i en litn tomtestuga i boschen utan el och vatten så han tände upp en brasa i öpna spisen :) Jag satt och kelade med hans råtta men efter att jag tagit i ett kex så bet han av en bit hud på mitt finger.. aj aj aj.. Men han har det väldigt gulligt där och har mycket att göra men det är en början :) de va ju ändå 2,5 år sen jag träffade honom sist.

Nu stänger bibblan.. så nu får jag dra mig :) ha de fint där hemma!

Alex kommer hit på fredag! :D Mer om det nästa gång.. Pösspöss

Linnéa ivar

Japp.. jag trivs superbra i Linköping! :) Är oerhört glad över att jag fick stanna hos mina goa vänner på sockerbagarna :D Sist jag skrev så skullej ga till Stockholm.. ja och träffa Malin. :) Det var jätteroligt!

Så i fredags efter jobbet tog jag bilen till Järfälla norr om Stockholm, jag visste först inte vart jag hade hamnat så jag ringde Malin som inte heller visste.. Hennes mamma fick ringa till mig och berätta hur jag skulle köra. Tillslut kom jag rätt och jag mötte Malin vid en parkering :) Vi gick in till hennes mamma som inte var hemma.. Bara hennes sambo. Vi, framförallt jag var oerhört trött så vi blev inte kvar där så speciellt länge, vi åkte och köpte med oss pizza, godis, popcorn, morötter och dip och bar oss iväg till hennes pappa som inte bor särskilt långt bort.. Där blev det till att titta på film och mycket prat! Jag somnade i soffan som vanligt när jag tittar på film :D

På lördagen så dröjde vi kvar i sängen ända tills klockan slagit 3 på eftermiddagen. Då gick vi upp och hade vilda disskusioner vid frukosten, vi bokade biobiljetter till på kvällen och åkte tillbaka till malins mamma för hon hade lagar god mat :) Vi drog in till stan och gick på 2012.. den var en bra actionfilm men den var lite överdriven för att vara en seriös film.. lite för mycket av allt. Men den var bra :)

På söndagen fyllde Mailn 17 år :D Grattis igen min söta vän.. Hon hade julpjäs med sin teater som var jättefint :) massa söta barn som sjöng och Malin.. ja.. hon var också lite söt :) Mycket! Efter detta så gick vi och träffade hennes kompis Pricilla, vi åkte till Stockholms mässan för att Edi.. någonting.. skulle vara där.. (En skådespelare från Twilight) Malin och Pricilla är sjukt mycket Twilight nördar och då menar jag riktiga nördar! Helt galet. De blev så nervösa när Edi kom dit och satte sig för att skriva autografer. Det var förbjudet att fotografera.. men just när jag stod framför honom fick jag sms av min kära alex så jag plockade upp mobilen framför honom.. vakten trodde att jag skulle ta kort på han så de blev lite sura på mig.. Edi bara skrattade och han sa att det var trevligt att träffa mig.. jag sa tack och total ignorerade honom och fortsatte bortåt. Malin ioch Pricilla tappade hakan.. Edi blev förvånad eftersom alla "dyrkade" honom där.. mesigt! Ärligt talat.. Malin och hennes kompis satte sig vid ett bord där de hade "vacker" utsikt bort mot Edi, de ville gå fram och snacka med han mer och de tyckte jag skämde bort dem när jag gick fram och tillbaka och log och vinkade till honom.. fasen han är bara en vanlig människa. Vakterna blev sura på mig och jag kan lova att jag var efterlyst inne i hela Stockholmsmässan! :D Vakterna satte till och med upp en stor skärm för att jag var så jobbig.. hahahah Lyckat! :)

Efter detta träffade vi Matilda, Jessica och Cecilia, vi drog och käkade mat för att fira Malin :) Det var superkul och hennes vänner är verkligen underbara allihop! :) På kvällen var det dags för mig att åka tillbaka till Norrköping etfersom jag skulle börja jobba halv 5 i Linköping.

Efter arbetet på måndagen så hängde jag med Camilla hem som lagade risgrynsgröt. Vi tittade på sex and the city och hade riktigt mysigt :) Påvägen hem med cykeln från henne hände en lite läskig sak.. Jag cyklade på cykelbanan, den var utmarkerad och jag hade fritt fram för det fanns ingen på vägen förutom en röd liten bil.. Jag cyklade över vägen eftersom jag hade företräde och för att han var långt borta och jag skulle lätt hinna före.. Då GASAR den idioten och kör på mitt bakdäck på cykeln! Jag slirade till och var nära att ramla och slå mig rejält in i tegelbyggnaden.. Han såg att jag nästan ramlade och bara fortsatte från platsen med jävligt hög hastighet! Om jag hade som det minsta gäspat och tappat minipytte fart när jag påväg över gatan så hade jag hamnat med huvudet på bilens framruta och slängts över bilen. Som tur är gick allt bra.. och cykeln klarade sig också.. Det värsta är ju att han bara stack.. det kunde gått illa..

Igår Tisdag blev jag bjuden hem till Carina för en liten glöggkväll.. :) mysigt värre! (rumpan Erica svek oss..) vi åt pepparkakor, drack glögg (försökte i allafall) och pratade massor :) Saknar att jobba nära henne! Goa kommentarer slänger den bruden ur sig hela tiden :) Det gillar vi! En liten, pytte sak hände denna vackra eftermiddag också innan jag drog mig till Carina.. Jag blev uppringd av Marie från min klass och hon sa att vi skulle åka tillsammans med Karolina till Antwerpen i Belgien till våren och praktisera.. ingen stor grej.. så självsäker som jag är.

Fattar ni eller?? Jag ska åka till Chokladlandet och lära mig allt om choklad från proffsen! Grattis till mig! Jag, Linnéa Ivarsson får åka! Jag ska praktisera i 3 veckor.. Varför jag? Joo.. för jag är jag.. kan inte tro det! Till våren blir det praktik i Belgien! Jag finner inga ord.. bara leenden, stora som satan! :D:D:D:D




ANTWERPEN.


Idag, Onsdag så arbetade jag med Erica :) Det är alltid så himla kul att ha henne i närheten även om man blir lite mobbad :D hon får tillbaka för det också så det är inte riktigt hennes fel.. Hehe.. Vi tog det riktigt lugnt eftersom det är så lite att göra.. Sedan tog vi en liten runda på stan och en god fika på hennes gamla jobb :) Trevligt trevligt! Tack så hemskt mycket för att du är så go Erica, jag tycker så mycket om dig, det är så roligt att jobba med dig :D .. din lilla fjärt..   

Japp nu sitter jag i biblioteket och försöker skriva lite intressant i allafall :) är väldigt trött så ska lägga mig tidigt idag hade jag tänkt :) Jag har tagit massa bilder.. med patriks kamera som jag fick låna.. men man kan inte lägga in bilderna på datorn :( Så ni får vänta tills jag kommer till Göteborg..


Ett mål innan jag återvänder till Göteborg.. se hur Erica bor och träffa hennes SÖTA sambo! Hon läser säkerligen detta.. någon dag.. och berättar säkert för sin fina sambo att jag skrivit detta, vilket är lite smått pinsamt. Men det gör inget! Jag är pinsam och jag står för det! Ingen har sagt att jag är normal och efter alla hennes vackra ord om gosiga lilla Magnus så måste jag ju kolla upp om det är sant! Är hon lika busig på hemmaplan tro? Hehehe.. (Y)


Pusshej mina knasbollar :)

eran Linnéa ivar :)

Japp nu har jag jobbat ett par dagar i Linköping och det går jättebra och är jätteroligt :) orkar inte skriva så mycket nu.. ni får tycka jag är tråkig men måste hem och packa snart.. och laga mat.. och bada för jag fryser! Ska till Malin i Stockholm imorgon :):) Det ska verkligen bli jätteroligt! Ska få bo hos henne över helgen så jag kommer antagligen inte skriva någonting förrän på måndag kanske :P

Pösspöss

Jaa livet är bra skönt ibland.. men jag vet inte riktigt varför.. inga bekymmer antar jag! :D

Igår så var ju jag hos tandläkaren och tog ut min tandställning.. vilken känsla! Helt otroligt.. det känns som att jag har gelé i hela munnen för det känns så lent :) Och så har det blivit jättefint! Efter det så åkte jag hem och packade ihop mina saker och åkte förbi farmor en snabbis. Hon den lyckosten satt och blev masserad utan en av hennes väninna.. så det besöket blev inte speciellt långt. En kram hann jag med i allafall :)

Efter det så åkte jag in till min mors lägenhet för jag skulle låna med mig patriks kamera.. lite problem att hitta alla kablarna och hittade bara laddaren. Busiga Patrik och Daniel har tydligen lyckats slarva bort den andra så nu kan jag inte föra in några bilder! Kanske kan man sätta i minneskortet någonstans men har ändå inte tagit några bilder än :) Så fick jag låna med mig mammas fina stövlar som jag ska ha med mig nu till helgen till Stockholm! :D

Sedan så åkte jag till skolan och pratade med ett par lärare och sedan drog jag mig för att gå till sjuksyster och vaccinera mig mot baconfebern. Det var väl runt 25 pers före mig så det tog lite tid.. Idag har jag så ont i armen, känns som att jag har jätteträningsvärk eller nåt sådant.. Inatt har jag inte kunnat sova någonting och de stunder jag somnade drömde jag om att jag hade ballansproblem.. När jag ligger på rygg i min säng så har jag väggen på min vänsta sida.. jag kan bara somna om jag ligger vänd mot väggen men det kunde jag ju inte eftersom det var vänsterarmen jag vaccinerade mig i. Jag vaknade många gånger av att jag låg väldigt nära högerkanten och att kroppen var helt spänd för att hålla sig åt vänster. Jag drömde hela tiden om att jag gick lutad åt höger och jag ramlade åt höger.. :S kontigt! När jag vaknade och gick upp ur sängen så var det likadant en liten stund.. att jag hade dålig balans och ramlade och fick hålla mig i saker så jag inte ramlade åt höger.. Riktigt konstigt! Förutom sömnlösheten och smärtan i armen så är det inte så farligt.. :) jag mår finfint än så länge i allafall!

När jag parkerade igår mitt i stan eftersom det är där jag bor så fick jag betala 45kr för att stå till kl 10 idag på morgonen. Så dyrt! Så jag tog bilen bort till Källaren (en av Sockerbagarnas caféer) där jag parkerade och gick in och hälsade på folket :) roligt att se hur det går för dem.. dem håller på att måla om och fräscha upp lite :) Kul att äntligen få träffa Carina igen också! :D Efter en stund så skulle folket gå hem och Carina visade mig en gratisparkering i närheten där hon bor.. Jag parkerade min bil där och tog en härlig promenad hemåt i de knappa 2 plusgraderna.. Tog mig 35 minuter att gå. Så nu får jag cykla iallafall :D fast till bilen så att jag kan ta bilen till jobbet i Linköping :P Jag älskar att cykla på morgonen! Det är änna min lilla egna stund på dagen :) Hellre låta bilen stå gratis och cykla 30 min om dagen istället för att betala massa pengar :)

Nu sitter jag i biblioteket och ska snart börja på mitt projekt arbete igen :) sedan ska jag gå och handla lite mat så att jag kan göra ugnstekt falukorv i ugn! :D Gotti! Imorgon blir det antagligen att börja baka i Linköping! :D

Funderar på om jag hittar dit.. haha det är ju ganska stort..

Men sånt löser sig :D Hakuna Matata på er! Inga bekymmer!



Pöss pöss :)