Kära dagbok. Det är Ellen. Nu sitter jag här igen och funderar på mitt liv. Jag älskar denna plats, det är så lugnt, tyst och en så fin utsikt från detta berg. Mitt liv är inte som det borde vara, det är någonting som har gått snett, fullständigt åt pipan. Varför blir just mitt liv katastrof? Det är nog fel på mig, kanske skulle allt vara bättre om ingen visste att jag existerade, kanske är jag bara ett hinder för alla andra, kanske en plåga. Allt jag gör är fel, blir fel eller så gör jag det ännu mer fel, det är nog jag som är felet.

För en vecka sen när Ellen kom till skolan var allt precis som vanligt, tjejen framför höll inte upp klassrumsdörren för henne, killen bakom knuffade till henne precis som att han inte såg att hon stod där och fröken hälsade artigt på alla barnen utom Ellen. På lektionerna skötte sig Ellen bra och gjorde alla uppgifter som hon fick men på rasterna var det som om Ellen fick en inblick i hur helvettet kommer att se ut. Ellen satt på en bänk och tittade ner i golvet, pojkarna som gick i 6: an som var ett år äldre än Ellen gick förbi och spottade på henne och drog i Ellens smutsiga linne så det gick sönder ännu mer än det var innan.

Tjejerna stod i smågrupper i olika hörn och kollade snett på Ellen som satt ensam på bänken, dem fnissade och pekade på Ellen. En tjej som hette Elsa puffade till sina blonda lockar i håret och slätade till sin långa, vackra klänning. Hon gav Ellen en elak blick som synade hela hennes kropp, frisyr och kläder, sedan sa Elsa ganska högt till sina vänner ”Hon ser ut att komma direkt från soptippen” Flickorna fnissade och sneglade elakt på Ellen som var nära på att börja gråta. Ellen ville gråta men vågade inte, hon vågade inte visa sina riktiga känslor som klasskamraterna väckte hos henne. Ellen hör sådana kommentarer varje dag, hon har hört dem värsta, ”Hon duschar nog bara en gång om året”, ”Skulle jag se ut sådär skulle jag ha en papperspåse på huvudet” och ”Hon stinker som om hon sover inne på en baja maja, hennes hår ser ut som om hon har fastnat med huvudet i en gräsklippare och hennes kläder ser ut att vara sydda av hennes gammelfarmors gardiner”

Dagarna gick och Ellen mådde allt sämre. Varje dag Ellen kom hem från skolan grät hon, det var inte bra i skolan, inte bra hemma, det var inte bra någonstans. Ellens pappa Håkan slet hårt i arbete för att lyckas skrapa ihop såpas mycket pengar att försörja sin familj. Ellen bodde ihop med sin mamma, pappa och sina tre bröder som dem alla var yngre än henne. Familjen lever mycket fattigt, dem bor i ett litet hus med kök, badrum och två små sovrum. Hon får dela rum med sina bröder vilket hon verkligen inte tycker om. Ellen känner sig så instängd, hon har inget utrymme att tänka, därför brukar hon gå iväg för sig själv bara för att släppa tyngden från axlarna. Ellen får sköta om sina bröder väldigt mycket, lilla Albin som bara är ett år gammal, sen är det Sebastian som kallas för Sebban, han är fem år gammal. David är hennes äldsta bror och är nio år gammal. Eftersom Ellen är äldst så lägger föräldrarna mycket press på henne, hon ska alltid hjälpa sina bröder och sin mamma med alla sysslorna hemma, men Ellen måste få vara för sig själv också, speciellt i dessa svåra tider.

Familjen hade knappt råd med mat, ibland fick dem klara sig med två mackor var på en hel dag. Håkan kämpade för sin familj att dem någon dag skulle kunna få mätta sina magar. Mamman Lovisa skötte alla hemsysslor som att städa, laga mat och passa ungarna. Familjen levde på sin kärlek till varandra eftersom det var det ända här i livet som var gratis. Mitt i alla hemska och jobbiga problem familjen hade fick familjen ett ännu hemskare besked som drabbade dem alla, mamman Lovisa hade fått bröstcancer. En stor sorg och orolighet kom till i allas hjärtan och stannade kvar där hela tiden. Deras kära mamma hade fått cancer. Hoppet hos familjen började sakta att torka, glöden inom familjen började slockna. Fadern skulle aldrig kunna klara av att ta hand om sina barn helt själv. Familjen hade inte råd att betala den behandling som Lovisa skulle behöva för att bli frisk igen, det var nog det värsta, att man kunde rädda ett liv, men dem hade inte råd. Varje kväll när alla familjemedlemmar har lagt sig i sina sängar hörde Ellen sin mamma och pappa gråta, David och Sebban grät också. Lilla Albin förstår inte varför alla var så dystra, han var för ung. David förstod vad som hände, att familjen inte hade så lång tid kvar tillsammans. Sebban grät för otryggheten, det är inte tryggt att höra alla sina nära gråta särskilt inte när man inte förstår varför.

Klockan tickade ner för mamman Lovisa, hon mådde allt sämre och sämre. Familjen fick mindre och mindre pengar för varje månad som gick, Håkan var helt utsliten och deprimerad. Han var orolig för sina barn och sin kära hustru. Håkan och Carina visste inte vad dem skulle göra, dem visste vad dem borde göra men de skulle krossa både deras och barnens hjärtan. Dem borde lämna barnen till någon som kan ta hand om dem, men vem kan det vara? Vad som helst skulle vara bättre än att barnen stannade och såg hur deras mamma plågades av sin sjukdom. Föräldrarna visste att Lovisa inte hade så länge kvar att leva, max ett år men det kan också vara en dag.

En söndagsmorgon vid frukostbordet satt alla tysta, Lovisa satt i en gungstol med massa täcken och kuddar. Håkan gick fram till barnen, han satte sig på huk och fällde en tår som skvätte mot det rangliga bordet. Han sa till dem att lyssna noga, han knäppte händerna och sa att dem var allt i hans liv, att han älskade dem så fruktansvärt mycket och Lovisa också. Albin låg i Lovisas knä, Sebban satt på Håkans knä och såg mycket rädd ut. David satt vid bordet med händerna för ansiktet, han visste vad Håkan skulle säga. Ellen stod och höll om en kvast efter att ha sopat upp en macka som albin tappade på golvet. ”Jag och mamma har tänkt”, började pappa Håkan sin mening. ”Som ni vet har inte eran mor inte så länge tid kvar att leva på grund av sin fruktansvärda sjukdom, och jag har förlorat mitt jobb efter att ha varit så deprimerad över detta. Det vi vill är att ni ska må bra, att ni ska få en säng att sova i och mat att äta. Jag och mamma har nu bestämt oss för att ni ska få bo hos någon annan som kan ta hand om er bättre än vad vi kan.” Håkan fällde fler och fler tårar som rann längs kinderna, han försökte att inte gråta men det var helt omöjligt. Sebban torkade hans tårar på kinderna och ställde sig upp framför honom, han slängde sina armar om hans nacke och viskade i hans öra; ”Hellre bo fattigt med dem man älskar än att bo lyxigt långt ifrån sina nära och kära”. Håkan kramade om honom och viskade i Sebbans öra; ”Vi göra detta för att vi älskar er”. Sebban släppte taget och sprang in på sitt rum och smällde igen dörren som nästan ramlade ner på golvet. Albin grät också, i mammas knä. David sprutade tårar, det hade blivit en stor pöl av tårar på bordet. Ellen grät inte, hon kramade om Håkan, kramade om Lovisa och sen gick hon ut genom dörren och upp på sitt berg där hon brukade sitta och tänka.

Kära dagbok. Det är Ellen. Nu sitter jag här igen och funderar på mitt liv. Jag älskar denna plats, det är så lugnt, tyst och en så fin utsikt från detta berg. Mitt liv är inte som det borde vara, det är någonting som har gått snett, fullständigt åt pipan. Varför blir just mitt liv katastrof? Det är nog fel på mig, kanske skulle allt vara bättre om ingen visste att jag existerade, kanske är jag bara ett hinder för alla andra, kanske en plåga. Allt jag gör är fel, blir fel eller så gör jag det ännu mer fel, det är nog jag som är felet.

Ett par dagar senare kom adoptivföräldrarna som skulle ta hand om Ellen och hennes tre bröder. Dem hade fina kostymer, fina frisyrer och inte ett dugg smutsiga kläder. Dem hade en egen dotter men dem var helt övertygade om att de skulle komma bra överens. Ellen och hennes bröder tog farväl av sina föräldrar för sista gången. Gav dem en sista kram, en sista puss, ett sista farväl och de sista tårarna föräldrarna skulle få se från deras underbara barn. Kramarna varade länge, pappa sa till Ellen att hon måste lova att ta bra hand om sina bröder, Ellen nickade och lovade. Ellen kramade sin pappa länge, hans skägg kittlades mot hennes kind, hennes tårar förenades med hans och en sista ögonkontakt skulle snart brytas. Ellen kramade Lovisa också länge, Lovisa sa till Ellen att hon var den finaste flickan i världen, kanske inte så vacker på utsidan men har väldens vackraste insida. Min lilla flicka, du har blivit så stor, nu är det din tur att bli vuxen. Du är precis som jag när jag var ung, men snart är tiden slut för mig men inte för dig, du har hela livet kvar och du måste försöka, du måste försöka klara detta utan mig. Jag vet att det är svårt men man kan inte få smaka på livets godsaker utan att anstränga sig, förstår du vad jag menar? Ellen nickade och klappade mamma på kinden, Ellen viskade i Lovisas öra; ”Jag älskar dig, och du kommer inte bli besviken, jag ska göra allt för att pojkarna ska må bra, jag lovar”! Ellen vände sig om och stängde dörren efter sig. Ellen grät, inte så många tårar men hjärtat har gråtit de senaste fem åren. Denna händelse rev upp ett ännu större sår inom henne som aldrig kommer att läka, större sår än någon annan gång tidigare.

För första gången i hela deras liv fick dem åka bil till deras nya hus. Huset var stort med en stor tomt med gungor och en sandlåda. De nya föräldrarna presenterade Ellen och hennes bröder för deras egen dotter som inte var vem som helst, det var Elsa! Elsa som gick i Ellens klass, som förolämpade henne varje dag, som fick hennes skoltid bli ett helvete. Elsa mobbaren. Flickorna kom verkligen inte bra överens men hennes bröder älskade verkligen deras nya syster, mycket bättre än deras gamla sa dem. Ellen kommer ihåg vad hon lovat Håkan och Lovisa, att ta hand om sina bröder, att se till att dem mår bra. Elsa kunde ta bättre hand om dem bättre än vad Ellen kunde. Det var det hon hade lovat att dem skulle få det bra. Nu var Ellen färdig, hon har gjort vad hon lovat. Hon hatade sin nya familj, föräldrarna var inte alls så kärleksfulla som hennes gamla, hennes bröder har förändrats och hon vill inte ha någon syster! Ingenting var bra, Ellen bara grät och grät hon ville tillbaka till den goda tiden då allt var bra.

Ellen gick ut i skogen, hon satte sig på en sten under ett träd. Hon grät och grät, allt var jättedåligt. Hon hatade sitt nya liv. Först hennes mamma, sen hennes pappa också, nu hennes underbara bröder som förändrades och dem kallar inte ens Ellen för sin syster längre. Det var Elsa som var deras nya syster, en mycket bättre syster. Alla Ellen älskat i sitt liv har helt plötsligt försvunnit, alla har övergivit henne. Hennes hjärta både blöder och gråter, Håkan och Lovisa var borta. Dem var de ända som förstod henne, Ellen var ensam i hela världen. Ellen var felet i världen, det var inte värt att leva ett liv utan familj, ett hjärta som blöder natt som dag, glöden i henne har försvunnit. Hennes nya familj märkte säkert inte ens att hon var borta, att hon grät hela tiden, att hon sökte hitta en vän men finner bara grus. Hon fann ingen som ville hjälpa henne, hon var verkligen bara någon, någon obetydlig. Hon betydde ingenting hos någon, hon var en människa som ingen ville veta av. Ingen brydde sig vart hon var, hur hon var, vem hon var, varför hon var här hade ingen något svar på. Det är dem man umgås med som gör en till den man är, om man inte umgås med någon är man ingen. Någon som var ingenting var ingenting att ha, ingenting man kunde förlora, ingenting man kunde sakna, man fanns inte.

Bröderna blev lyckligare för varje dag, dem kom över de tragiska händelserna, men dem märkte inte att det var någon som saknades, Ellen. Hon försvann ur deras liv, och hon kom aldrig tillbaka. Ingen märkte något, ingen letade efter henne, ingen hittade henne, ingen kom ihåg att det fanns en liten tjej som var elva år gammal och gick i skolan precis som alla andra barn. Ingen minns någon som hette Ellen, men det var inte så konstigt eftersom det inte är så lätt att lägga märke till att ingenting försvinner.