Hannes vaknar upp en solig och vacker sommarlovsmorgon av att en hackspett sitter på fönsterkarmen och pickar på fönstret, men även om denna dag börjar så vackert och underbart kan den ändå få ett förfärligt slut. Hannes är en mogen kille för sin ålder, han är 15 år och ganska lång, han har en välbyggd kropp men däremot inga kompisar. Han tänker redan mycket på livets stora frågor, vad som egentligen är meningen med livet. Han ligger och tittar på den vackra, röda hackspetten länge. Hannes känner att det börjar bli kallt i den hårda sängen som han ligger i, han har ingen kudde att sova på så han använder en söndrig tröja att lätta huvudet på under nätterna.  Efter en stund ropar hans mamma på honom från köket, det är frukostdags.  Han ser att hackspetten har flugit sin väg, förmodligen blev den skrämd av hans mammas starka röst som tränger igenom varenda vägg som kommer i dens väg. Hannes känner sig fortfarande lite trött så han vänder sig mot väggen och drar täcket över huvudet med tjockt, mörkt hår. Han hör sin mammas hårda steg närma sig dörren till hans rum, han kurar ihop sig och trycker huvudet mot den söndriga tröjan. ”Nu börjar helvetet leka med mig igen” tänker Hannes och vill inget mer än att bara försvinna. Hans mamma smäller upp dörren och klampar fram till sängen.

- Varför lyssnar du inte på mig din äckliga unge! skriker hon med en sträng röst mot honom.

Hon sliter loss täcket och slänger iväg det på golvet.

- Titta på mig när jag talar med dig!

Hannes särar på fingrarna framför ansiktet och kikar försiktigt på sin mamma, hans ögon är fulla av rädsla och otrygghet. Med en hastig rörelse tar hon tag i hans hår och drar ner honom på golvet med en kraftig duns. Hannes ställer sig på alla fyra framför sin mammas fötter och känner försiktigt med fingrarna i hårbotten, det svider och är väldigt ömt. Ögonen vattnas på Hannes och när de första tårarna skvätter mot golvet får han en hård spark mot bröstkorgen. Hannes tappar andan och faller till golvet, han sneglar lite på sin mamma som verkar njuta av att se honom lida.

- När du har hämtat andan kommer du ut till köket och äter frukost med oss andra och låtsas som att ingenting har hänt, säger Hannes mamma.

Hon lämnar rummet med ett leende på läpparna och smäller i dörren efter sig.

När Hannes har hämtat andan går han in till köket där hans så kallade familj sitter och äter frukost. Runt bordet sitter hans mamma som slår honom dag som natt och hennes pojkvän som heter Ragnar. Ragnar är en tråkig gubbe som alltid försöker sätta dit Hannes så mycket som möjligt, han tycker också om att se honom lida. Hannes har också tre äldre bröder som bor med Hannes pappa i England någonstans. Hannes har alltid velat åka till sin pappa eftersom han inte har träffat honom sedan Hannes var fyra år gammal. När hans pappa och de äldre bröderna bodde tillsammans med hans mamma var dem en stor och lycklig familj, allt var helt perfekt och familjen levde i frid, men sen hände någonting och hans pappa övergav både Hannes och hans mamma. Efter det har det bara blivit värre och värre. För ungefär ett halvår sedan pratade Hannes med sin far i telefon och blev riktigt besviken. Han trodde att han skulle få höra en trygg och bryende röst men så blev det inte. Hans pappa blev riktigt arg på honom, han hotade Hannes och skrek åt honom. Om Hannes skulle ringa en gång till skulle hans pappa komma och göra Hannes liv till ett helvete, han sa att han skulle bryta vartenda ben i kroppen på honom och sen begrava honom levande med massa otäcka småkryp. Det var här Hannes livs glöd försvann, han trodde att hans pappa skulle bry sig om honom men istället fick han allting spottat i ansiktet.  

Denna morgon får Hannes nästan ingenting till frukost, han får en halvskruttig tomat, fem russin, ett halvt glas vatten och lite rester från Ragnars flingor. Hannes slukar i sig maten för att försöka släcka sin hunger så gott det går, sen frågar han om han får gå från bordet men först måste han diska beordrar hans mamma till honom. Hon säger också att han ska skura golvet, putsa fönstren, tvätta toaletterna med sin egen tandborste och sen massera hennes stinkande fötter.

Medan Hannes står och diskar kommer Ragnar och ställer sig tätt intill honom.

- Hur går det? frågar Ragnar med en retande röst.

Hannes ignorerar honom och fortsätter diska. Ragnar får syn på en av Hannes mammas finaste skålar som står på bänken skinande ren. Han tar upp skålen och vänder och vrider den åt alla möjliga håll för att kolla att de inte är någon spricka i den, han sneglar lurigt på Hannes och släpper plötsligt skålen mot golvet så att den går sönder i tusentals små glasbitar. Ragnar smiter in i sovrummet och hör när Hannes mamma rusar fram till Hannes.

- Vad har du gjort din olycka! Den skålen är lika mycket värd som ditt barnbidrag har varit värt fram tills nu! Jag fick den från min kära mamma! skriker hon ilsket med gråten i halsen till Hannes.

- Det var inte jag, säger Hannes.

Hannes mamma slår till honom så hårt hon kan att han ramlar till golvet och disvatten skvätter ut över hela golvet. Hon tar tag i hans hår och släpar ut honom på gatan på framsidan av deras hus. Hon sparkar honom så hårt att han knappt kan stå upp. Hannes kan nästan inte andas, han vet att hans mamma inte är rädd för att göra honom illa, hon har inga gränser och kan därför hitta på vad som helst.

- Ställ dig på alla fyra! skriker hon till honom.

Hannes gör som hon säger annars kommer det bara bli värre. Hannes mamma rusar in i huset igen och är tillbaka efter bara några sekunder. Hon sliter upp Hannes tröja så att den nakna ryggen blottar sig, hon drar fram en av glasbitarna från hennes vackra skål som hon precis var inne och hämtat. Hon tar en vass del av glasbiten och börjar rispa in på Hannes rygg. Blodet sipprar ut ur skärsåren som rinner längs midjan och droppar ner till marken. Hannes tjuter, det gör så fruktansvärt ont, det sprutar om hans ögon och när tårarna droppar till marken förenas dem med blodet. Hannes mamma rispar in några bokstäver på hans rygg med glasbiten, hon skriver ”Jag gör bättre när jag är död!”. Hannes vet inte var han ska ta vägen, det gör så ont att han håller på att bli tokig. Blodet bara sprutar ut genom de djupa såren, såren är så djupa att man ser det mörkröda köttet som är fyllda av illrött blod. När Hannes mamma inte längre ser vad hon rispar in eftersom det forsar blod slutar hon att skära sönder hans rygg och ger honom ännu mer hårda sparkar och slag mellan benen och i magen. När hon har nöjt sig för denna gång återvänder hon in till huset medan Hannes ligger kvar där ute i kylan. Hannes ligger ute i flera timmar, när det vackra vädret nu övergått till regn sköljer det av Hannes röda kropp. Blodet har slutat forsa ut genom såren och det har blivit en stor flod av allt blod, vatten och Hannes alla tårar som han kastat ur sig.

Hannes vaknar nästa morgon ute på den kalla asfalten, så fort han försöker röra på sin stela kropp känner han smärtorna från hela kroppen. Han har svårt för att resa på sig eftersom hela kroppen värker och ömmar. Väl uppe på benen skyndar han sig till andra sidan häcken för att hans mamma inte ska upptäcka honom. Varje steg han tar smärtar det mellan benen efter de hårda sparkarna. Han går bort från huset och fortsätter mot den enda person i hela världen som är snäll och verkligen bryr sig om honom, hans farfar. Han är egentligen inte hans riktiga farfar men ändå brukar Hannes kalla honom för det. Hannes farfar är en snäll gammal gubbe som räddade Hannes liv när han var fem år gammal. Hannes mamma hade slagit honom så hårt att Hannes hade blivit medvetslös. Farfar kom och tog honom hem till sig för att läka såren, här började ett underbart förhållande mellan dem båda. Hannes har berättat om hela sitt liv i detalj för Farfar och så har Farfar tagit hand om Hannes i bakgrunden. Farfar har anmält Hannes mamma för misshandel flera gånger men polisen har aldrig lyssnat på en snurrig gammal gubbe som pratar strunt, alla i Farfars närhet har dött och så påstår han att hans barnbarn blir svårt misshandlad, det litar ingen på.       

Hannes går med korta steg längs skogens fot, han börjar skymta ett hus lite längre fram, där bor Farfar. Han närmar sig huset, han går med vingliga steg och är nära på att ramla flera gånger. Hannes är snurrig i huvudet efter den stora blodförlusten och illamåendet. Farfar hjälper Hannes in till soffan där han berättar allting som hände igår kväll och efter det får han ta en dusch och läka såren. Vattnet svider när det rinner längs hela kroppen, han får verkligen anstränga sig för att hålla tillbaka tårarna. Han trycker ihop sina ögon och kämpar för att bli ren. Farfar torkar Hannes sår och lindar dem ordentligt, sen får Hannes äta sig mätt på en god middag. Hannes och Farfar sitter i soffan länge och tittar på varandra, Hannes ögon vattnas igen och han lägger sig i Farfars knä. Hans varma kropp överför trygghet till Hannes, det är han mycket tacksam för, den ända värmen han får. Farfar är en stark man som inte kan dö enligt Hannes, han kan bara inte dö. Sådana goda människor kan inte dö. Ibland funderar Hannes på att Farfar kanske är Gud, det lyser om honom, det finns ingen annan som Farfar. Gud kommer alltid att leva och även hans farfar kommer alltid att finnas för evigt inom Hannes.

Hannes och Farfar ligger i sängen och vilar, de pratar om allt mellan himmel och jord. Hannes älskar verkligen Farfar, det var tack vare Farfar som livet ibland var värt att leva för, Farfar har tagit över Hannes pappas roll att bry sig. Utan Farfar hade Hannes aldrig klarat sig, hans livs glöd försvann efter samtalet med hans far, men vaknade till liv igen tack vare Farfar. Under denna stund är Hannes faktiskt lycklig, han känner en sån trygghet hos Farfar. Hannes kryper tätare till Farfar och somnar så fort Farfar lägger armen om honom. Plötsligt väcks de båda två av att någon bankar på ytterdörren, personen bakom dörren sparkar och slår nästan in dörren helt och hållet. Farfar förstår med en gång vem det är och säger till Hannes att gömma sig i källaren. Hannes gör som Farfar säger och rusar ner för att gömma sig. Efter en stund lyckas personen ta sig igenom dörren och kommer in i Farfars hus. Hannes känner först igen rösten som skriker på Farfar och han ryser till i hela kroppen, nu vaknade Hannes rädsla till liv tack vare rösten som skär i öronen. Han hör att det är bråk men vågar inte gå upp, han hör att byrån i hallen välter och att alla fina tallrikarna på väggen ramlar ner och går sönder. Efter en liten stund blir det tyst, dörren till källaren slås upp. Hannes mamma kommer ner i källaren, hon är helt blodig och har ilsket röda ögon. Hans mamma tar tag i Hannes hår igen och drar honom upp ur källaren, hon slänger Hannes på golvet i köket. Hannes sätter sig upp och ser Farfar ligga på golvet utan en minsta rörelse och helt täckt av illrött blod.

- Han är död och det är ditt fel! skriker Hannes mamma.

Hannes blir helt frusen i kroppen och kryper fram till Farfar. Det rinner blod ur munnen och det sitter en kniv i bröstet på Farfar.

- Om du bara hade gått in till oss istället för att gå hit, hade han fortfarande levt! skriker hans mamma.

Hannes tar Farfars hand och sitter där länge, han gråter inte, han skriker inte. Han darrar, hela kroppen darrar, han andas inte. Hans allra närmaste i hela världen har gått bort, Farfar har blivit mördad av Hannes egen mamma. Hannes allt har gått bort, men han kunde ju inte dö, det var ju Hannes så säker på. Plötsligt börjar Hannes skrika, tårarna sprutar, han vet inte vart han ska ta vägen. Hannes mamma börjar sparka Farfar enbart för att få se Hannes lida, hon tar kniven och hackar honom flera gånger i magen. Hannes skriker av förtvivlan och försöker hindra henne, men hon hotar honom med att hacka honom också. Hannes skriker och skriker och hans mamma bara njuter, hur kan man ha ett sånt svart hjärta av sten? Hur kan man ha det? Vart har Hannes mormor och morfar hittat ett sånt hjärta som enbart är skugga, kyla och sten? Hon har inga känslor, Hannes hatar henne mer än något annat, men han har aldrig byggt upp tryggheten så pass mycket att han har mod till att slå tillbaka. Hannes Mamma lägger Farfar utanför ytterdörren och sköljer kniven ordentligt så att inga fingeravtryck syns. Hannes mamma tar tag i hans hår och släpar honom längs hela vägen hem, Hannes känner ingen smärta av den grusiga asfalten som skrapar upp hela hans ben, han känner bara smärta inuti, där det en gång fanns en person som fyllde den tomma luckan med lycka har nu ersatts till bara smärta, ilska och sorg.

Nästa dag när Hannes vaknar är han fortfarande blodig efter misshandeln igår, när Hannes och hans mamma hade kommit hem fick Hannes en rejäl omgång för att ha varit hos den gamle gubben. Han har två starka blåtiror runt båda ögonen, hans näsa är helt sönderslagen, han har ingen känsel i benen, lite hår är bortrivet på hans huvud och han kan knappt gå efter de hårda sparkarna i skrevet. När han går in i köket där hans mamma sitter kastar hon en tidning på honom. Han tittar på omslaget där det står om ett lik som blev upphittat utanför sin ytterdörr igår kväll.

- Den gamla gubben har inga vänner och ingen släkt, det kommer vara helt öde på hans begravning, säger mamman och skrattar av skadeglädje.

Ragnar skrattar också och sörplar på sitt kaffe.

- En kommer vara där, jag! säger Hannes med en så bestämd röst han kan.

- Inte alls din lilla skit, du får inte gå! Den gamle gubben tyckte inte om dig ändå, säger mamman och snurrar lite på en kniv i handen.

Hannes förstår att om han säger emot kommer hon att hugga honom, men han springer ändå in på sitt rum och kastar en klocka i väggen. Han är så arg på henne att han håller på att bli galen, han går runt i cirklar och skriker. Hon har totalt förstört hans liv, hon har slagit honom, hon har skrikit åt honom, hon har aldrig gjort någonting för honom, men mest av allt har hon dödat den ända som Hannes någonsin hållit kärt. Hannes öppnar fönstret försiktigt så att hans mamma och Ragnar inte ska höra, han hoppar ner och går bort längs gatan. Han går förbi Farfars hus, det är fortfarande rött från hans blod på trappen utanför. Hannes börjar gå snabbare, och snabbare. Han går hela dagen till mörkret faller, hans huvud vet inte vart han är på väg men det vet benen. Han går utan att tänka, utan att prata, utan att gråta. Han bara går…  

Han börjar närma sig en brygga som han går ut på, bryggan leder till en badplats ute på en ö. Hannes går längs bryggan och tänker på vad livet har för mening om livet ska vara såhär. Han finner inga svar. Han sätter sig på stranden och kikar ut mot havet, han sitter på en plats som ligger väldigt nära hans hjärta. Hannes går ibland till platsen för att tänka igenom sitt liv och sina problem. Platsen heter Vadholmen och han har ägnat många stunder av sitt liv där. Hannes tittar ut på en liten sten mitt ute i den lilla viken, han kom att tänka på när han och Farfar fiskade krabbor där när han var åtta år gammal. Det var då Farfar ramlade i vattnet och greps av panik, han skrek att han höll på att drunkna men när han satte ner fötterna i botten var det bara vatten upp till midjan. Hannes börjar skratta lite för sig själv och tittar sig runt lite, han är helt ensam på ön. Han fick syn på en trappa på ett berg lite längre bort, där stod han och Farfar och fiskade en gång när Hannes var tolv år. Farfar fick napp och skrek att det var en baddare, han bad Hannes hämta den största hoven de hade med sig. När han väl fick upp baddaren var det bara en liten öring som var omkring tio centimeter, Hannes kunde inte sluta skratta den dagen, det var så otroligt roligt. Idag ser man nästan inte trappan, solen speglar sig så starkt i havet och bländar honom. Alla minnen väcks till liv, han tittar ner mot vattnet för att inte bli bländad. Han börjar gråta när han tänker på att Farfar inte längre finns hos honom, tårarna bildar ringar i vattnet, ringar som växer, smärtan inom Hannes växer lika fort som ringarna. Hannes vet inte vad han ska göra härnäst.

Hannes sitter och tittar på solnedgången, alla de vackra färgerna, han önskar mer än allt annat i världen att just hans liv var lika färgglatt som utsikten. Plötsligt hör han ett plask bortifrån bryggan, det kan inte vara någon fisk men vad kan de då vara, han är helt ensam på ön. Han går bort till bryggan och tittar ner i vattnet, han hinner bara se en hand sjunka mot botten. Han dyker genast ner i vattnet för att rädda personen som sjunker. Han bär upp flickan och lägger henne på bryggan, hon är otroligt vacker och ungefär i hans egen ålder. Hon är ganska kort, har blont hår och lite fräknar på kinderna och näsan. Hon öppnar ögonen och ler mot honom. Hon sätter sig upp och stirrar på Hannes med ett underbart leende på läpparna. Hannes svarar hennes blick och ger henne också ett leende, sedan tittar han ut mot havet. Hon tar tag i Hannes hand och kramar om den, hon lägger den andra handen på hans kind, hon smeker honom längs halsen och ner på bröstet. Hannes kysser flickans små, runda, fylliga läppar. Ingen av dem säger ett ända ord, allt bara flyter på. Dem ligger på bryggan tillsammans under solnedgången, solens sista strålar studsar på den blanka vattenytan och på deras nakna kroppar.

- Vad heter du? frågar Hannes.

- Jag har inget namn, säger flickan.

- Var kommer du ifrån då?

- Det var någon som skickade hit mig från paradiset, säger hon.

Hannes ser förvånad ut.

- Följ med mig, det finns en bättre plats än den du har, säger flickan.

- Har du kommit för att hämta mig? frågar Hannes.

- Gud släppte ner mig från himlen för att hämta dig, det finns en bättre plats.

- Gud är Farfar eller hur? säger Hannes med en ganska säker röst.

Flickan nickar och ställer sig upp.

- Ta min hand, säger flickan med ett lugnande leende på läpparna.

Hannes ställer sig upp och tar hennes hand. Dem hoppar i havet och simmar ut, långt ut. Dem simmar så långt att man nästan inte ser dem längre. Dem dyker ner mot botten och kommer aldrig upp igen bara deras själar som nu har förenas med himlen, Hannes själ släpper nu en stor tyngd och har nu bevisat att han är värd en plats i himlen. Där lös Hannes sista strålar i hans bedrövliga liv.