Inte mycket att rapportera idag..

Promenerade, gick till jobbet och hade kul med Erica och de andra, kom hem, åt, sov och promenerade igen.
Jag gick till min blivande lägenhet, jag älskar området och det finns verkligen ALLT! Jag gick runt bland husen och hittade stora konstgräsplaner som verkar tillhöra en klubb.. mpste kollas upp så man kanske kan testa på fotboll igen! Jag gick till köpcentret som höll på att stänga och ringde pappa..

Jag fick ett litet utbrott när jag hörde hans röst, jag saknar honom och allt går så fort. Jag känner mig trygg i det jag gör och folk runtomkring tycker att det är en jättechans jag fått! Jag är stolt över migsjälv som jag har presterat och visst har det lönat sig! Men ändå.. hjärtat är van vid att alltid ha pappa nära.. kroppen är van vid att alltid ha kramas tillhands.. munnen är van vid att berätta för familjen hur dagen har varit och ögonen är vana vid att se människor som alltid finns i hjärtat. Det ska vara såhär, det är inget konstigt att det känns lite osäkert. Att man inte vet om man klarar det, om man kommer trivas och så vidare.. och visst kan man inte få reda på det om man inte försöker heller.

Det är snart dags att ta steget. Jag kommer ju inte försvinna vort från alla, det ärinte så farligt långt hit och inte speciellt dyrt. Jag kommer naturligtvis åka till Göteborg och så kommer jag även få sällskap här.. hoppas jag. Min pappa vill komma ofta i allafall. :)

Jag kommer nog inte bo helt själv i den framtida lägenheten heller.. jag tror jag ska skaffa mig en guldfisk som ska heta Gullan. :) I en stor glasskål på bordet vill jag ha sällskap av min lilla Gullan när jag äter frukost på morgonen. Det låter väl trevligt??


De tårarna kändes skönt att få ut ur kroppen, pappa har ett otroligt sätt där han omvandlar osäkerhet och otrygghet till glädje och styrka! Han är bara bäst. Jag älskar dig.

Pussar! <3